5 år

Idag är det fem år sedan min ridolycka. Årsdagen är alltid en väldigt känslosam dag för mig. Jag har så mycket jag vill skriva men jag vet inte var jag ska börja. Jag önskar att jag kunde skriva om hur tacksam jag är för att det har gått bra, att jag klarar av att leva med smärtan och inte tänker på det så mycket. För så är det ganska ofta, men inte idag. Nej idag är jag lika känslig fysiskt som psykiskt.

Jag vakande med den värsta värken jag haft på länge. Jag kunde knappt få på mig byxorna på morgonen, och så ont har jag väldigt sällan. Det kan bero på många saker och det spelar mindre roll vad det beror på. Det typiska är att det är just den här dagen. Jag har legat på soffan och kollat på musikhjälpen hela dagen tills jag för en stund sen kände att det nog vore bra med lite rörelse och blodcirkulation. Så jag gick iväg till Ica och hämtade ut lite julklappar som jag beställt. Fy fan va oskönt det var. Ungefär varannat steg hög det till i ryggen så jag tappade andan och tårarna rann hela vägen hem. Nu har jag tagit smärtstillande och jag ligger på soffan igen.

Ibland tänker jag på tiden före olyckan. Det finns vissa saker jag önskar att jag hade gjort innan jag hade ont. Jag önskar att jag hade passat på att springa mer, motion eller till bussen, det spelar ingen roll. Men det är nåt jag knappt kan göra nu. Jag önskar att jag hade utbildat mig till något bra och tjänat mer pengar. Jag önskar att jag hade rest mer medan det var smärtfritt. Var det verkligen smärtfritt förresten? Jag minns inte hur det kändes innan det här. Men allt det här skulle jag aldrig tänkt på innan olyckan. Man ”passar” ju inte på att göra saker när man inte vet att möjligheten försvinner. Nu gör jag ju trots allt en del av de här sakerna. Jag pluggar något jag verkligen bryr mig och jag reser lite grann. Men det är betydligt svårare nu än det hade varit innan. Ibland när jag pluggar och får ont så kan jag inte läsa mer. På det sättet är det inte alltid min självdisciplin som bestämmer när jag ska läsa, utan det gör ryggen. Resa kan jag också göra, men jag kan inte vara lika äventyrlig som jag kanske hade velat.

Nu ska jag försöka få i mig en kopp te… Om jag kan ta mig upp ur soffan… Skiter nog i det när jag tänker efter. Dagen till ära har jag fått blåsor i halva munnen också av okänd anledning så jag kan inte äta. Det mår man ju också bra av…

 

Gått i ide?

Det är lite så det känts de senaste dagarna. Det här gråa vädret gör att jag knappt vill gå ut. Jag är konstant trött och seg i huvudet. Jag antar att det inte är något konstigt med det då jag känner igen det från samma period tidigare år. Det är mycket i skolan sam vanligt och just nu läser vi juridik som är lite annorlunda än de andra kurserna vi brukar läsa. Här handlar det inte om att lära sig saker utantill utan mer om att tolka och förstå.

Jag går regelbundet hos min sjukgymnast och det känns jättebra. Jag vill ofta mer än vad jag klarar av jag kan bli lite frustrerad på att vi går långsamt framåt i träningen. Vi fokuserar mycket på stabilitet och signalerna mellan hjärnan och musklerna. Enkla övningar som bara är att nöta in. Men det går framåt och snart kommer vi kunna lägga på lite vanliga styrkeövningar.

Utöver sjukgymnastiken så har jag börjat med yoga. Jag hade testat det för något år sen men blivit övertygad om att det inte var för mig. Sen kom en helg så jag kraschade lite. Fick panikångest ute bland folk på stan (Stureplan en lördagskväll är VERKLIGEN inte min grej, och då gick jag bara förbi platsen. Usch för alla låtsasmänniskor). När jag vakande dagen efter så kände jag att nu måste jag lägga fokus på mig själv. Det viktigaste är att må bra. När jag pratar om att må bra så handlar det inte om att vara smärtfri i ryggen eller resten av kroppen. Det handlar om att känna ett lugn, inte stressa, ta hand om kroppen, ta hand om mig själv. Där och då hittade jag oneOeight som är Yoga girls community på nätet. Där finns hur många yogaklasser som helst, det finns guidade meditationer och härliga recept. Allt med syftet att få människor att må bra. Även om det bara är på nätet så finns där så mycket kärlek. Jag är imponerad över hur de lyckats bygga upp det. Jag har även läst hennes bok som var oerhört givande för min del då även den andades så mycket lugn och kärlek.

yoga_girl-rachel_brathen-27265027-frntl

Jag yogar på nybörjarnivå men utvecklas för varje gång vilket är kul. Det kanske inte passar alla att yoga hemifrån, men för mig är det perfekt. Jag känner ingen press på att prestera, jag gör det endast för min egen skull. Jag kan ta det i min egen takt och jag behöver inte jämföra mig med någon som står bredvid. Jag behöver heller inte dra historien om min rygg för någon instruktör varje gång jag ska yoga. Vissa positioner är såklart svårare när man som jag är stelopererad, men då kan jag göra den så den passar mig och min kropp.

Det är inte alla dagar som jag känner för att ta mig ut på en ordentlig promenad. Särskilt inte när dagarna är så gråa som de är just nu. Men då ser jag till att yoga istället och ger mig själv beröm för det. Det får vara bra nog den dagen. Man kan alltid göra mer, men man måste vara snäll mot sig själv också. Jag tänker att min kropp säger till mig vad den vill göra och jag försöker lyssna.

Sjukgymnast

Idag var jag hos min gamla sjukgymnast igen för första gången på 1,5 år. Jag slutade där när jag började på min rehabilitering i Nacka. Efter den har jag gått lite mer än ett år utan sjukgymnast och det har gått fint.

Men nu kände jag att det var dags igen då jag har börjat få smärta i bröstryggen mer och mer och ville ha lite bättre koll på den. Måste säga att det var kul att vara tillbaka hos henne eftersom jag varit så nöjd där. Hon kände igenom ryggen och kollade hur jag rörde mig. Jag har ända sen olyckan hände år 2011 sagt att jag känt att vänster sida är svagare och jag har svårt att röra mig bra där. Det gäller alltså balansövningar, stabilitetsövningar och styrka på hela vänster sida av kroppen. Personligen så tror jag att det har att göra med att jag landade på vänster sida när jag åkte av hästen, men jag vet inte om det kan ha med saken att göra egentligen.. Hur som helst så hade min sjukgymnast gått en ny utbildning under tiden jag har varit borta där det handlat om att se skillnader i rörelsemönster på olika sidor. Tydligen ska det ha något att göra med hur hjärnan kommunicerar med musklerna. Idag kunde hon i alla fall se (äntligen) att det var skillnad i hur jag rörde mig på vänster sida och jag fick några övningar för att ”nöta in” ett nytt rörelsemönster och hjälpa hjärnan och musklerna att koppla om och göra rätt. Snacka om att man känner sig egen kropp bäst. Det knäppa är att man ibland kan behöva vänta på att de man har kring sig ska få kunskapen om just det problemet innan man kan få hjälp. Va smidigt det hade varit att kunna allt själv. Hmm jag kanske borde bli sjukgymnast istället och hjälpa mig själv..

Jag trodde jag skulle få lite vanliga styrkeövningar att hålla på med för att bygga upp styrkan i bröstryggen, men nu ska vi börja med de här övningarna i några veckor. Det är tydligen vanligt att människor med smärta har en obalans och behöver träna bort det för att bli av med smärtan. Det ska inte vara några svårigheter och brukar gå på några veckor sa hon.

Jag har dragit mig för att gå dit för jag har känt att jag ”inte har rätt” att gå till sjukgymnast efter min intensiva rehab i Nacka. Jag försöker tänka på varför jag har känt så egentligen, och jag tror det har att göra med att de sa till mig att jag inte skulle behöva någon mer hjälp från sjukgymnaster om jag fortsatte träna och skötte mig bra. Va knäppt att jag känt så egentligen. Det här i bröstryggen är ju nya problem som uppkommit. Det känns skönt nu att jag har varit där och jag gjorde rätt i att gå 🙂

 

Semester

Nu är det ju färdigjobbat för sommaren och jag har haft semester i en vecka. Jag kan inte påstå att den gett så mycket utrymme för vila, men den har varit väldigt mysig. Vi har varit en sväng i Småland och sen varit barnvakt år världens sötaste 1åring i två dygn. 

Igår var första dagen sen jag började jobba som jag kunde vara helt utan smärtstillande. Känns otroligt skönt! Vi har kört några lugna dagar hemma nu innan vi åker till Dalarna imorgon och spenderar resten av veckan där. Idag tänkte vi ta en tur i skärgården här i Sthlm och ta med oss en kortlek och bara åka runt med en båt. 

Ha en bra dag! 

Känner inte igen mig

Jag har nu påbörjat min 4e vecka med heltidsjobb av totalt 5 veckor. Det är så jävla jobbigt så jag inte kan beskriva det utan att svära. Det känns också jävligt töntigt att behöva klaga på 5 veckors jobb när andra jobbar en miljard veckor om året. Men så är min verklighet. Smärtan blir värre och värre för varje dag som går och jag ökar på med smärtstillande. Börjar känna av min allergi mot Citodon också så nu tar jag även allergimedicin. Det är inte roligt alls tycker jag och är det något jag lärt mig av den här perioden så är det hur jag inte jag ska lägga upp jobbet nästa sommar. Då måste jag sprida ut arbetet mer och kanske jobba 2v, ledigt 1v, jobba 2v, osv. I den tjänsten jag har just nu så har jag möjlighet att välja lite själv hur jag vill jobba.

Det värsta just nu tycker jag är att jag inte känner igen mig själv i den här situationen. Jag hade liksom glömt lite hur det var att ligga på gränsen hela tiden. Jag har vant mig vid min normala kapacitet och vet på ett ungefär vad jag klarar av en vanlig dag och hur jag ska lägga upp det för att det ska bli optimalt. Men nu är allt lite upp och ner känns det som. Mitt huvud och vilja vill något helt annat än kroppen. Och jag glömmer hela tiden bort att jag inte har några marginaler. Det är säkert luddigt att läsa om man inte haft smärta länge, men jag tror det är några som förstår. Idag tex så jobbade jag och efter jobbet åkte vi till några affärer och kollade på kostym till sambon. Efter det hade jag svinont och åkte hem och grät. Snittar väl på minst ett breakdown om dagen nu ungefär. Sen lyckades jag få i mig lite smärtstillande och mat och la mig på soffan och kollade på en film. Sen kände jag mig ganska bra igen, typ normalbra. Då gick jag och borstade tänderna, la i mat i en matlåda och plockade upp några kuddar från golvet. Och nu är jag körd igen. Som jag sa, inga marginaler. Måste komma ihåg det. När jag känner mig okej så ska jag inte göra minsta lilla ansträngande rörelse för då får jag ont igen.

Att jobba

Jag har snart jobbat 1/4v på mitt sommarjobb. Jag har ett jobb som administratör på ett stort företag här i Sthlm. Detta är första gången som jag ska jobba heltid sen jag skadade ryggen 2011. Hittills har jag bara jobbat deltid och det senaste året pluggat.

Det har gått, och går, ungefär om jag förväntat mig. Jag känner ju min kropp ganska väl. Jag har precis som jag förutspådde varit tvungen att ta smärtstillande regelbundet igen. Det är ytterst lite och går inte att jämföra med hur det var förr, men det är ändå något. Jag kämpar för att se det som ett hjälpmedel och inte som ett nederlag. Jag kämpar även för att se detta som något väldigt bra, att jag faktiskt kan jobba 100% med min trasiga rygg. Men jag vågar inte ropa Hej än.. Det har bara gått 4 dagar.

Det jag tycker är tråkigast är hur mycket det påverkar fritiden att ha ont. Det är ju inget nytt för oss som går med smärta dagligen men jag har varit lite bortskämd med att kunna styra dagarna helt och hållet och spara på krafterna om jag vill göra något kul med vänner osv. Nu märker jag att jag börjar falla tillbaka i gamla dåliga vanor där jag undviker att planera aktiviteter för att vänta och se om ryggen pallar. Jag vet inte om jag tycker det är så fel av mig egentligen att göra så just nu. Det är viktigt för mig att jag klarar av dessa veckor på jobbet eftersom jag behöver en inkomst under sommarlovet. Och då får tyvärr fritiden lida för det.

Nu till helgen har vi planerat att åka iväg till Nacka och sova borta tillsammans med lite vänner fredag-söndag. Jag har varit ganska skeptisk från början till det eftersom jag inte vill komma till jobbet på måndag och vara lika slut i ryggen som jag var på fredagen när jag gick hem. Men de andra vill väldigt gärna åka, och jag vill inte bara ligga hemma. Det som oroar mig mest är sovplatserna. Vi har sovit där förut och det är inte skönt för mig. Jag brukar ha ont när jag vaknar vilket jag inte har hemma. Är väldigt kluven och vet inte hur jag ska göra. Det bästa vore att vara där ute på dagarna och sova hemma på nätterna. Önskar sååå att jag hade körkort och bil just nu.

Orörlig

Det är en väldigt hektisk period just nu i skolan. Snart har första året gått. Igår hade vi en stor redovisning i vetenskapsteori och metod via videolänk med lärare och andra elever. Det var tre grupparbeten som skulle redovisas och läraren var en som vi inte pratat med innan. Vi klarade oss men hade ändå ingen bra känsla när dagen var över. Idag kommer en hemtenta ut samma ämne som vi har en vecka på oss att skriva. Det är första gången vi har en hemtenta så alla är lite nervösa. Ämnet handlar mycket om statistik och forskning, vilket inte är det jag tycker är roligast direkt. Riktigt segt om jag ska va ärlig. Tre dagar efter att vi lämnar in denna tenta så har vi en salstentamen i ett annat ämne. Jag vet inte när jag ska hinna andas, eller göra något annat för del delen heller. 

Idag har jag planerat in en ledig dag. Jag tänkte ta sovmorgon, ligga på soffan och se nån serie (det blev biggest looser) och bara ta det lugnt. Har börjat springa lite smått så det var också med i planen. Men herregud va svårt det är att slappna av nu när jag ligger här. Huvudet går fortfarande på högvarv från alla studier och jag känner hur studentlitteraturen ropar på mig från lådan där jag gömt den. Inte för att jag vill plugga, utan för att jag känner mig tvungen. Och om jag nu inte pluggar idag, borde jag inte åka till gymmet eller göra något annat nyttigt då? Jag börjar märka hur jag tvingar mig själv att göra något ”bra” varje dag. Annars kan jag inte gå och lägga mig på kvällen och känna mig nöjd med dagen. Det är inte bra. Det är tydliga tecken på ohälsosam stress. Ibland måste man öva på att göra ingenting, att vara stilla. Man måste öva på att vara snäll mot sig själv. 

Egentligen har jag inga måsten idag. Det ska jag vara glad för! 

 

Resa

Jag har precis varit i Gambia en vecka på semester. Jag var ganska nervös innan för hur ryggen skulle palla 10h flyg då jag inte har flugit sen ryggoperationen. Vägen ner gick riktigt bra. Vi fick tre säten för två personer så vi kunde sträcka ut oss lite och sitta på olika sätt. Väl där nere så fortsatte ryggen att sköta sig bra. Värmen är som en smärtlindring i sig. Vägen hem var däremot otroligt tuff. Jag hade ont redan är vi gick på planet. Det var fullt med folk som skulle med sista planet till Sverige för säsongen så det fanns ingen plats att sträcka på sig. Bakom mig hamnade en barnfamilj med två små barn under 4 år. Det var 10h med sparkande i ryggen och gallskrik. Att resa med skrikande barn bakom sig är fasen ett preventivmedel!

Nu är vi hemma och tillbaka i verkligheten med plugg för mig och jobb för sambon. Det tog ungefär 24h innan jag lessnade på att vara hemma. Har precis startat en ny kurs som är väldigt komprimerad så det är högt tempo från början. Nu ska jag klaga lite på studentlivet. (Ja jag har valt det själv och jag ångrar inget) Men.. Jag känner mig så fruktansvärt tråkig som är hemma hela dagarna. Det blir mer påtagligt när jag nu bor ihop med någon som kommer hem från jobbet fylld med energi och planer för kvällar och helger. Jag vet ju att jag måste vara hemma för att jag pluggar på heltid, så varför bråkar jag med mig själv om det här i huvudet varje dag? Jag är också trött som fan på ekonomin som kommer med att man pluggar. Det är såklart inget nytt eller något som jag inte visste om. Men fan va tråkigt det är att behöva säga nej till saker hela tiden. Även det blir med påtagligt när man delar sitt liv med någon annan. Jag känner mig tråkigast i världen typ. Jag hittar på massa saker själv som jag börjar må dåligt över. Min fina sambo tycker ju inte alls att jag är tråkig, men jag gör det. Jag tycker det suger att inte kunna följa med på allt, inte kunna planera fler roliga resor, osv.

Jaja det är säkert lite ångest för att ha kommit hem till en vardag fullt med krav igen.

Lugnat ner sig

Nu är flytten färdig och precis som jag trodde så har stressen lagt sig. Det är otroligt skönt. Vi har börjat komma iordning i lägenheten och nu kan vi ha dagar som går utan att man gör något särskilt hemma.

Jag hade sett fram emot att få mer tid till träning och studier, men jag blev sjuk så fort jag hade flyttat in. Idag var första dagen som jag kände mig okej så jag tog en promenad med stavgång. Jag hade nästan glömt hur kul det var! Man får ett sånt bra tempo när man går med stavarna. Jag är ganska otränad i dom musklerna man använder för stavar med motstånd, men jag ska försöka komma igång med dom nu. Det är lite roligare att promenera i ett nytt område där man kan upptäcka nya vägar och platser. Hittade tex fina utsiktsplatser idag. Rakt över vattnet ser man södermalm och SÖS.

IMG_1964

Nerbäddad

Nu ligger jag nerbäddad i sängen kl 17-nånsting. Idag har varit en intensiv dag med flytten. Pappa har varit hos mig och hjälp till och efter han åkte så fortsatte jag och blivande sambon ett tag till. Jag har inte suttit ner någonting för att vila förutom en snabb lunch och en kaffe. Min kropp är inte på sitt bästa humör nu kan jag tala om. Det gör ont ända ut fingrar och tår. 

Jag vaknade med mycket värk imorse och fick börja dagen med smärtstillande, som jag nästan aldrig tar nu för tiden. Det var nog tack vare den som jag kunde köra på hela dagen. Sådär som man inte får göra.. Det blir så otroligt mycket böj och lyft när man flyttar. Hur klarar alla vanliga människor sånt här? 

Nu ska jag ligga här i sängen i någon timme och sen kanske jag orkar gå upp och äta och förflytta mig till soffan.. Kanske.